Kitteln sluts
Hösten 1942 hade slaget om Stalingrad pågått i månader och den tyska 6:e armén hade trängt långt in i staden vid Volga, där striderna fördes från gata till gata, genom fabriker, bostadshus och ruiner. Byggnader erövrades och återerövrades samtidigt som frontlinjen på vissa platser kunde gå genom ett enda hus. Tyskarna hade koncentrerat stora resurser på att inta staden, men utanför Stalingrad förberedde Röda armén ett omfattande motanfall mot de betydligt svagare rumänska förband som skyddade de tyska flankerna.
Den 19 november 1942 inleddes Operation Uranus och sovjetiska styrkor bröt snabbt igenom de rumänska linjerna både norr och söder om Stalingrad. Fyra dagar senare, den 23 november, möttes de sovjetiska anfallsstyrkorna väster om staden och inringningen var fullbordad. Omkring en kvarts miljon tyska och allierade soldater befann sig nu instängda i ett område som bland tyskarna snart fick ett namn som skulle bli synonymt med katastrofen vid Stalingrad, der Kessel, Kitteln.
Hitler vägrade låta 6:e armén försöka bryta sig ut och gav i stället order om att Stalingrad skulle hållas medan armén försörjdes från luften. Luftwaffe saknade emellertid möjlighet att flyga in de mängder mat, bränsle och ammunition som krävdes och under december blev situationen snabbt allt värre, matransonerna minskade, bränslet började ta slut och temperaturen sjönk långt under noll samtidigt som striderna fortsatte och de sårade blev allt fler. Mitt i denna Kittel befann sig Kurt Reuber, läkare, protestantisk präst och konstnär.
Läkaren och prästen
Reuber hade studerat både teologi och medicin och tjänstgjorde vid Stalingrad som militärläkare. Konsten hade samtidigt följt honom genom kriget och han tecknade människor han mötte, både soldater och människor i de områden där den tyska armén befann sig. Under inringningen fick hans medicinska arbete en helt annan omfattning när antalet sårade ökade samtidigt som resurserna blev allt mindre.
När julen närmade sig hade 6:e armén varit instängd i ungefär en månad och något tyskt genombrott hade inte lyckats nå fram till Stalingrad. För soldaterna inne i Kitteln stod det allt klarare att de skulle fira jul där.
Det var under dessa dagar som Reuber började arbeta med den bild som senare skulle bli känd som Stalingradmadonnan. Något riktigt ritpapper fanns inte, men han hade tillgång till en sovjetisk karta som han vände på och använde baksidan av, där han med kol började teckna en mor som håller sitt barn tätt intill sig.
Julen 1942 i Kitteln
Modern sitter med barnet tätt intill kroppen och en stor mantel omsluter dem båda, så att mor och barn nästan bildar en enda gestalt. Runt teckningen skrev Reuber tre ord, Licht, Leben, Liebe, ljus, liv och kärlek, medan han på vänster sida skrev Weihnachten 1942 im Kessel, julen 1942 i Kitteln, och längst ned Festung Stalingrad.
Orden fick en särskild innebörd mot bakgrund av situationen omkring honom. Utanför fortsatte striderna, temperaturen låg långt under noll och bristen på mat och mediciner blev allt allvarligare, medan Reubers bild visade en mor som omsluter och skyddar sitt barn.
På julafton sattes teckningen upp på lerväggen i skyddsrummet. I ett brev till sin hustru beskrev Reuber senare hur soldater kom in och stannade framför bilden och hur julfirandet kom att kretsa kring den och de tre orden ljus, liv och kärlek. Det som hade börjat som en kolteckning på baksidan av en karta hade fått en särskild betydelse för människor som vid denna tidpunkt inte visste om de någonsin skulle komma levande från Stalingrad.
Originalet av Stalingradmadonnan i Kaiser-Wilhelm-Gedächtniskirche. Kurt Reuber tecknade bilden med kol på baksidan av en sovjetisk karta under julen 1942. Vecken i papperet är fortfarande tydligt synliga.
De sista flygningarna
Under januari 1943 krympte Kitteln när de sovjetiska styrkorna fortsatte offensiven och den tyska situationen blev alltmer desperat. Flygfälten var den sista förbindelsen med omvärlden och Junkers Ju 52 och andra transportflygplan försökte flyga in förnödenheter, samtidigt som svårt sårade soldater kunde tas med på återresan.
Reuber måste ha förstått att möjligheterna att själv komma hem blev allt mindre, men det fanns fortfarande en möjlighet att få ut brev och teckningar till familjen. När en svårt sårad officer skulle evakueras anförtrodde Reuber honom material som skulle föras hem, däribland Stalingradmadonnan. Officeren tog med sig den hopvikta teckningen ombord på en Junkers Ju 52, en av de sista transportmaskiner som lyckades lämna Kitteln, och därmed började en resa som skulle föra kolteckningen från Stalingrad tillbaka till Reubers familj i Tyskland.
För Reuber fanns ingen motsvarande väg ut. När de sista användbara flygfälten gick förlorade försvann också möjligheten till organiserad flygevakuering och under slutet av januari delades den återstående Kitteln upp i mindre områden. Den 31 januari kapitulerade befälhavaren för 6:e armén, Friedrich Paulus, tillsammans med styrkorna i den södra delen av inneslutningen och den 2 februari gav de sista tyska förbanden i den norra delen upp.
Reuber blir kvar
Omkring 91 000 tyska soldater gick i sovjetisk fångenskap efter kapitulationen och Kurt Reuber var en av dem. För de redan svårt medtagna soldaterna innebar fångenskapen nya umbäranden och Reuber kom aldrig tillbaka till Tyskland. Han dog i januari 1944 i krigsfångelägret Jelabuga, endast 37 år gammal.
Hemma i Tyskland fanns däremot teckningen som den sårade officeren hade fört med sig ur Kitteln. Familjen bevarade den efter kriget och med tiden kom den att få en betydelse som sträckte sig långt utanför den ursprungliga kretsen kring Reuber och soldaterna som hade sett den på lerväggen under julen 1942.
Från Stalingrad till Berlin
År 1983 fick Stalingradmadonnan sin nuvarande plats i Kaiser-Wilhelm-Gedächtniskirche i Berlin, där Reubers familj överlämnade originalet till kyrkan. Placeringen knöt samman två platser som på olika sätt kommit att förknippas med andra världskrigets förstörelse, Stalingrad där teckningen skapades och Berlin där den till slut hamnade.
Det krigsskadade tornet i Kaiser-Wilhelm-Gedächtniskirche bevarades efter andra världskriget och ingår i dag i kyrkans minnesplats. I den nya kyrkan finns sedan 1983 originalet av Stalingradmadonnan.
Den gamla Kaiser-Wilhelm-Gedächtniskirche hade själv drabbats av kriget när den skadades svårt under de allierades bombningar av Berlin. Efter kriget valde man att inte återställa kyrkan till sitt tidigare utseende, utan det förstörda tornet bevarades och bredvid ruinen uppfördes den moderna kyrkan med sina karakteristiska blå glasväggar.
Kyrkan blev på så sätt både gudstjänstrum och minnesplats, där den gamla ruinens krigsskador möter efterkrigstidens nya byggnad och där flera föremål och minnesmärken berättar om krig, nazism, motstånd och försoning. I denna miljö fick också Stalingradmadonnan sin plats.
Den nya Kaiser-Wilhelm-Gedächtniskirche med sina karakteristiska blå glasväggar. Tillsammans med ruinen av den gamla kyrkan bildar den en av Berlins tydligaste minnesplatser över andra världskrigets förstörelse.
En kyrka som minnesplats
Kaiser-Wilhelm-Gedächtniskirche berättar inte bara om Berlins förstörelse under kriget. I kyrkan finns också minnen av människor som förföljdes och dödades under nazismen, bland annat minnesplatsen över evangeliska martyrer under åren 1933–1945. Stalingradmadonnan ingår därmed i ett större sammanhang där minnet av kriget och diktaturen förenas med tanken på fred och försoning.
Minnesplatsen över evangeliska martyrer under åren 1933–1945 i Kaiser-Wilhelm-Gedächtniskirche.
Framför originalet
Jag fick första gången kännedom om Stalingradmadonnan genom Antony Beevors bok Stalingrad. Där berättas historien om Kurt Reuber och den märkliga kolteckningen från julen 1942 och när jag senare insåg att originalet fanns bevarat i Kaiser-Wilhelm-Gedächtniskirche sökte jag mig dit för att se det på plats. Vid ett nytt besök i Berlin återvände jag till kyrkan, den här gången för att dokumentera berättelsen.
Det är framför allt närheten till originalet som gör historien konkret. Teckningen är inte stor och den kan vara lätt att passera i en kyrka där både det blå kyrkorummet och den sönderbombade ruinen drar till sig uppmärksamheten, men när man går fram till den syns fortfarande vecken i papperet och man kan läsa Reubers egna ord runt modern och barnet.
Det är samma karta som Reuber hade framför sig i Kitteln julen 1942, som sattes upp på lerväggen under julfirandet och som några veckor senare följde med en svårt sårad officer ombord på en Ju 52. Den direkta förbindelsen mellan föremålet framför mig och händelserna i Stalingrad gör teckningen speciell, eftersom den inte bara berättar om historien utan själv har varit en del av den.
Från Kitteln till ett budskap om fred
Stalingradmadonnans historia slutade inte med Reubers död och teckningens återkomst till familjen. Med tiden har kopior av bilden placerats på andra platser med anknytning till kriget, bland annat i Coventry och i dagens Volgograd, det tidigare Stalingrad, och bilden har kommit att användas som en symbol för fred och försoning mellan människor och länder som en gång stod mot varandra.
När man står framför originalet i Berlin finns samtidigt hela den ursprungliga berättelsen kvar i det hopvikta papperet. Den börjar i ett slag där den tyska armén hade nått fram till Volga men själv blev inringad, fortsätter genom julen 1942 när en läkare och präst använde baksidan av en sovjetisk karta för att teckna en mor och hennes barn och går vidare till en svårt sårad officer som fick lämna Kitteln med ett av de sista transportflygplanen.
Kurt Reuber fick aldrig återse sin familj och dog året därpå i sovjetisk fångenskap, medan teckningen som han skickade med den sårade officeren överlevde både Stalingrad och kriget. Drygt fyrtio år senare hamnade den i Kaiser-Wilhelm-Gedächtniskirche i Berlin, där orden som Reuber skrev under julen 1942 fortfarande går att läsa: Licht, Leben, Liebe, ljus, liv, kärlek.
Stefans Historia på plats
I filmen besöker jag Kaiser-Wilhelm-Gedächtniskirche i Berlin och berättar om Stalingradmadonnan framför originalet.
Källor och vidare läsning
Antony Beevor, Stalingrad. Beevors skildring av slaget var också den bok där jag själv första gången fick kännedom om Kurt Reuber och Stalingradmadonnan.
Kaiser-Wilhelm-Gedächtniskirche, Berlin. Kyrkans material om Kurt Reuber, Stalingradmadonnan och kyrkan som minnesplats.
Volksbund Deutsche Kriegsgräberfürsorge. Material om Kurt Reuber, teckningens tillkomst i Stalingrad och dess fortsatta historia.